Etikettarkiv: en svensk klassiker 2015

Träningshelg

Ja, Tji fick jag!
Ingen snö inga mer skidor. Det var tre veckor sedan senast 🙁
Det känns inte roligt men samtidigt lite som att det kvittar, jag vet att den styrka jag har tränat behövs också och med den tid jag haft till förfogande så hade jag inte hunnit både ock. Visst behöver jag teknikträningen.

Nu ser jag bara fram emot nästa måndag, det är bara en vecka kvar till den slutliga examen (på min första klassiker). Det känns positivt pirrigt. Ömhet, smärta, trötthet skall jag igenom och vem vet vilka euforiska perioder som kommer längs vägen. perioder som jag upplevde under vätternrundan, som när jag kom till Hjo och knäna värkte, jag ville inte gå av cykeln och jag kunde inte trampa vidare heller. Lite mat och lite Ipren senare så cyklade jag nästan smärtfritt i 5-8 mil. Men ingen trötthet som jag hade upplevt under mina träningspass. Jag funderar mycket på vad som skiljer ett träningspass från när jag kommer till samma punkt under ett lopp och bara är i krafter som vill cykla vidare. Jag höll ju samma hastighet etc. Det som jag kommer fram till är att under loppet har (eller hade iaf jag) kamrater som jag pratade med och distraherade mina trötthetskänslor och tankar och efter en tids malande så kommer man in i ”det”, tempot & rörelsen blir ett och man trycker på framåt. När jag kom i mål på Vättern så hade jag krafter kvar jag var i ett endorfinrus i säkert 2-3 timmar efteråt. Vädret  (som var fantastiskt) hjälpte till att ge den där ”sköna” känslan.

I helgen gick också startskottet för kolhydratuppladdningen så nu gäller det att börja äta, jag tycker det är svårt och lite jobbigt. Att äta för något som komma skall och trots att man inte är hungrig. så igår (lördag) blev det myspizza med bara mig & barnen.

2 tim 10 min Stakmaskin
20 min styrka
50 min löpning
Det är vad jag fick ihop i träning i helgen och nu fullkomligt längtar jag till nästa måndag. Även om det inte är ”vasaloppET” så längtar jag efter känslan att stå på starten, stressen jag känner när ”tåget går”, den första timman innan jag fått upp värmen och flåset och takten. Bansträckningen! Hur ser det ut EGENTLIGEN? Jag har ju sett det mängder av gånger på TV men hur ser det ut från spåret??? Ja, det finns mycket som jag längtar efter fokus på det och inte smärtorna och det som kommer bli jobbigt för det kommer, det vet jag ju.
Nu vill jag bara skapa förväntan…

Prestation

Nu går klassikerprojektet mot sitt slut och även om klassikern bara var startskottet för mig på något som blir en satsning på Triathlon och till slut även en Ironman i augusti 2017, så känns det vemodigt.

Varje lopp har varit en resa, långa resor (iaf vätternrundan och nu vasaloppet). En resa med ett slut som man gärna vill komma till, jämfört med livet som den stora konsten är att bemästra och njuta av ”resan” för ”målet” är det ingen som vill komma till.

Jag funderar också över min prestation, skall jag känna mig nöjd, stolt…? När jag sprang Stockholm Triathlon i somras så såg jag en tjej som sprang med proteser, jag kom ihåg hur jag imponerades av insatsen, det var ju trots allt jobbigt för mig med 2 frisk ben. Igår stod Shahrzad Kiavash på Idrottsgalan och berättade sin historia och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Hennes insats är vad jag kallar en riktig prestation. Hon inger hopp att aldrig sluta kämpa.

Jag ser nu fram emot Vasaloppet den 29 februari och hoppas på några fler mil på riktig snö innan dess. Och för mig blir klassikern starten för en satsning om ett mer aktivt liv än tidigare och en satsning på triathlon och säkerligen en eller annan vätternrunda till. Och jag kommer att ha med mig Shahrzad i mina tankar när det börjar kännas motigt och tänka på hur hon har kämpat.

30km intervallträning

IMG_3034-1
Lidingöloppet! Det mytomspunna och hyllade.

Som jag skrev igår morse skavde det lite mer i halsen och på startlinjen noterade jag en puls på runt 100, det är säkert mellan 20-40 slag mer än vanligt. Jag hade lyckats ta mig in i första led, eller knö mig in skall man nog säga. Till mitt försvar skall jag säga att jag inte fattade hur själva proceduren gick till, det var lite ostrukturerat i starten, så när det var dags för start så stod jag precis där främsta ledet var så jag gick in där 🙂

Trots den höga pulsen och tunga ben kände jag ändå att jag kunde hänga med enkelt över startfältet. När det senare smalnade av så blev det en kamp med att knappt små jogga och at trycka sig in i omkörningsledet för att avancera fram till nästa luck till höger där jag kunde ligga i mitt eget tempo. efter 10 km hade adrenalinet slagit till och halsen kändes inte lika skavig och svullen, jag låg ett par minuter efter mitt mål så det var OK tyckte jag. Jag fick i mig lite socker och piggnade till en stund, och mellan 13 och 18 km kändes det ganska OK, sen började det bli riktigt tungt i benen och knäna. vid 20km så stannade jag och stretchade ordentligt tog ”en fika”, kaffe, bulle & banan är aldrig fel, jag tittade och försökte njuta innan jag tog mig an backen upp. Det kändes tungt att ligga 20 min efter men det var inte det värsta, det var att jag verkligen inte orkade längre och jag kunde inte hålla tempo de långsamma var långsammare och de snabba var MYCKET snabbare och de som sprang om mig så mer otränade ut än vad jag tycker att jag är. Trots allt negativt så tog inte de negativa tankarna över och drog ner mer, jag slängde lite roliga och peppande kommentarer till andra löpare i spåret och fick även en och annan uppmuntrande kommentar själv från de som såg hur jag ”kämpade”. Den berömda abborrbacken var inte någon utmaning för mig…låter det förmätet?…Nja! När man går upp så är det bara stora steg som gäller och här kände jag att jag inte tappade så mycket för här saktade ALLA ner tempot. När det var 2km kvar fattade jag inte hur jag skulle ta mig i mål, de är de absolut 2 längsta km jag upplevt, någonstans här fick jag ett ordentligt blodtrycksfall & var jag på väg att svimma men lyckade på ngt sätt återfå blodtrycket. Väl i mål så vill jag bara lägga mig ner på gräset men hittade ingen plats, krafterna var verkligen helt slut, det var det värsta av de tre loppen, jag sa t.o.m. till Linda att jag hellre cyklade 2varv på Vättern än att göra ett Lidingölopp (kanske jag idag inte tycker är helt sant).

Vad är då egentligen mina tankar om Lidingöloppet?
En kille jag pratade med sågade organisationen vid gyttjan på målfältet. Kanske inte helt rättvist men nog är det den sämsta logistiken av de tre loppen jag nu har gjort (Vätternrundan/Motala, Vansbrosimningen/Vansbro, Lidingöloppet/Lidingö). Detta om man ser till hur man tar om hand om all trafik och information om hur man som deltagare skall bete sig och vart man skall ta vägen.
Det som gör att jag starkt kommer att överväga att delta igen är alla människor i spåret som gjorde att jag inte kunde komma in i tempo någon gång (viss reservation för  mellan 13-18km då jag tyckte det löpte på hyggligt).
Jag förstår att många ”riktiga löpare” tycker att detta är en fest, men för mig har det nästan förtagit allt vad löpning heter…åtminstonne för en tid framöver.

Idag slickar jag såren. En ipren kl: 04:00 imorse ochen förkylning som bara har blivit värre och värre under dagen. Dock har jag idag varit med Nelly på Lilla Lidingöloppet vilket gjorde min helg. Helt fantastiskt att se henne kämpa sig igenom de 1700m på c:a 9min. För mig var det betydligt större än gårdagen.

Det jag har lärt mig av denna helg är hur mycket även en (till synes) liten infektion kan sätta ner prestationsförmågan. Om jag skall vara ödmjuk så kanske jag inte skulle kunna gå under 2:50 i friskt tillstånd men iaf under 3:00.
Vätternrundan och vansbro gör jag gärna igen, men Lidingöloppet kan jag bara tänka mig om det inte är sista helgen i september. 😉

Min tid 3:32 (mitt mål var 2:40-2:50).

Vansbrosimningen

Jag hade med mig hela familjen upp till Vansbro denna supervarma lördag 4 juli 2015, Puh!!! Trots en lite kaosartad uppfärd med barn som mådde illa och nästan 1 tim efter i planeringen vid start så kom vi upp och behövde inte stressa för mycket (kanske var det en bra ”adrenalin-uppladdning” smiley ).

Så hur gick det?
Passande nog hamnade jag i startgruppen med Rosa huvor smiley

Starten var ganska odramatisk. Jag ”blippade”in mig med chippet och joggade försiktigt ner i vattnet, det var mer plats än vad jag hade förväntat mig, mina tankar och förväntningar på just starten har varit betydligt mer dramatiska med människor som ”armbågar” sig fram och sparkar på varandra i vattnet. Kanske var det en fördel att hamna i näst sista startgrupp, vi ”blåbär” är inte lika stressade som eliten.

Jag har ju frågat mig själv fram och tillbaka vad som är en rimlig tidsmålsättning och eftersom jag egentligen bara ville göra ”Vansbro” för att det är en del i ”klassikern” så spelade tiden ingen roll. MEN lite tävlingsinriktad är jag ju så jag vill ju helst komma på övre halvan. Och tittar jag på tidigare år så ligger mediantiden runt 1 tim 6 min, skulle jag leva på gamla meriter så skulle jag vilja komma under timmen, MEN träningen i Albysjön hemma i Tyresö säger att en tid runt 1 tim 15 min är mer rimlig. Jag simmade in på 1 tim 2 min 50 sek, vilket jag är mycket nöjd med.

Väl i mål var jag rätt trött, att simma är ju slit hela tiden. Så vilket var ”värst” Vansbro eller Vättern?…Ja, det är frågan..1 timma eller 12,5 tim. Det är verkligen svårt att jämföra men jag hade ju en så superhärlig upplevelse på Vättern så det var ju kul för mig medans Vansbro blev mer ”ensamt”, in i dimman och gör jobbet. Vättern är en ”resa” som man har en riktig Adrenalinkick efteråt i flera timmar och sedan kommer tröttheten som är obeskrivlig.
En glad och trött simmare var jag iaf!

Det var kul att se hur ffa min äldsta tjej tyckte det skulle vara kul att simma själv nästa år, Ja! det är inte omöjligt att vi återvänder och hela familjen får simma olika lopp!

Såhär såg loppet ut i ”siffror”!

Jag kommer att göra ett inlägg om vad jag tror att denna ”hysteri” kring lopp och extrema upplevelser handlar om.

Hur det hela började

Detta är en ”systerblogg” till vr.helfriskvard.se som skapades när jag i början av april 2015 bestämde mig för att göra något för mig själv…något som jag skulle må bra av. Det blev att cykla vätternrundan. Jag har länge velat åka vasaloppet men det låg lite för långt bort (i tid) jag ville ha en utmaning närmare i tiden och vätternrundan har jag också velat göra. Sagt och gjort, jag fick tag i en biljett och köpte en cykel (och tillbehör). Detta kan du läsa om på den andra bloggen.

Jag blev biten vid cyklingen och anmälde mig till Velothon Stockholm, jag gillar att träna cykling och har blivit ”hooked”. Men om ”ALLA” säger att Vätternrundan är det värsta i ”Klassikern” så har jag ju nu gjort det ”värsta”!???…jag kanske skall anmäla mig till Vansbrosimmet!?och på www.startplatser.se hittade jag en biljett till Lidingöloppet, nu saknas bara en biljett till Vasaloppet sedan är jag i alla fall anmäld till hela klassikern.

Målet med denna blogg är att visa upp att det går! Det går att efter 2mån sjukdom (som jag hade under vintern), 3mån inaktivitet att börja cykla och på 2,5 mån komma i form till Vätternrundan (För dig som inte läser den andra bloggen så blev tiden på Vätternrundan 12tim:39min). Förhoppningsvis kan denna blogg ge dig tips om träning, kost mm. Vad som fungerar och inte är så bra. Kanske även inspirera andra till att bli aktiva och få ett rikare liv. En väl fungerande kropp är en kropp i balans och kan skapa oanade resultat på alla nivåer.

Välkommen!